Jag hade äran att få "Hänga" med min minsta son hela förra veckan för att det var MIN vecka. Varje söndag är en sorgedag när min lilla älskling ska åka till sin pappa, för då är det HANS vecka.

För ovanlighetens skull så ska min pojke bara vara borta ifrån mig över helgen pga at det är sportlov nästa vecka så vi får vara tillsammans i tre veckor på raken. I vanliga fall är min lilla Lucas ett varannanannvecka-barn som så många andra barn. Jag har aldrig gillat den där grejen. Frågan är om någon av inblandade parter mår bra av det..men det är det mest rättvisaste vi kan komma på för at lösa situationen.

Barnen blir ju kluvna också på sätt och vis eftersom de alltid måste längta efter den ena eller den andra föräldern. Nu är det ju förståss så att det finns fördelar också med det här med varannanvecka boendet för kanske är det så att man verkligen anstränger sig på ett helt annat sätt att få tiden att vara av så god kvalitet som det är möjligt när man vet att tiden är begränsad.

Om det hade varit så att jag verkligen var barnledig på riktigt varannan vecka så kanske jag hade sett på det hela ur ett annat perpersktiv men jag lever inte ett stereotypiskt liv så vad vet jag.

Både jag och min "särbo" (gillar inte detta tillstånd heller) har funktionshindrade barn och barn med flertalet diagnoser som gör att deras mentalitet inte helt enkelt går ihop, deras speciella behov krockar ganska rejält så när den ene av oss är barnledig är inte den andre det istället och det som skulle ha varit ledig tid blir inte det eftersom vi naturligtvis hjälper varandra varje dag. Vi har dygnetrunt jobb med barnen så det krävs två personer om man ska orka fungera överhuvudtaget.

Visst kan man skaffa assistenter hit och dit och det är bra för dem som inte har annat att ta till men människor har blivit så dåliga på at ta hand om "sina" om man nu kan säga så . Jag menar att det blir ofta så att samhället får ställa upp med resurser för alla dessa barn och även vuxna som behöver extra hjälp i sin vardag när det borde ha funnits syskon eller en faster/farbror kusin eller bästa vän som kunde ha hjälp till, men nu vill inte vi ha den där samhällshjälpen för tillfället just därför at vi är två som hjälps åt. Baksidan av detta är förståss att vi har aldrig fått tid till oss själva. Man känner sig trött ibland och önskar att man hade lite tid till nöjen eller vila. Så hände det som vi så länge hade väntat på - ledig tid, en hel helg.wow men grejen är den att vi har vanan i ryggraden att alltid ha något av barnen i släptåg så nu blev vi alldeles handfallna i stället. komiskt och sorgligt på samma gång. På fredagen inledde jag den barnlediga helgen med att kasta mig i sängen och bara somna ifrån allt medan "gubben" satt parkerad framför datorn. Sedan vaknade jag mit i natten störtpigg och kände att jag måste bara äta så upp o mekade något ätbart och sedan somnade gubben och jag var vaken till halv åta på morgonen och kom mig inte för att göra ett skit. Senare på dagen kom vi faktist på att vi borde göra något i alla fall så vi åkte helt enkelt iväg för att äta ute vilket vi aldrig annars gör. Det var hur mysigt som helst så det får symbolisera vår första date som vi trots några år tillsammans aldrig haft tillfälle att ha. men sedan tittade vi på varandra och undrade vad sjutton vi skulle göra härnäst.. Vi ryckte båda på axlarna. Vi åker hem och dricker kaffe sa vi båda två praktist taget samtidigt. Det är bara att inse det är vår grej det här med at ta hand om andra .vi är såna och kommer väl antagligen alltid att vara det.. Vi behöver kanske inte så mycket barnledigt, vi är "barnskadade" rakt upp och ner. Vi tar det,vår tid kommer. nyckelordet är acceptans, vi har acceterat läget helt enkelt och därför funkar det. Hur som helst så är det en hel kväll tills vår barnledighet är över så nu ska jag bara mysa med gubben sedan skita i allt och bra somna. I morgon kommer älsklingarna hem. kram