Dags att skaka igång den gamla bloggen igen då som har hängt stilla alldeles för länge. Efter allehanda konflikter på FB så har jag tagit en liten paus därifrån men måste ändå få skrivklådan ur fingrarna så då är ju detta stället alldeles perfekt. Går väl på direkt med dagens tankar,nämlgen svartsjuka. En komplicerad åkomma som är svår att rå på. Frågan är vem som egentligen lider mest? Den som utsätts för svartsjukans paranoida utfall och måste anpassa sig efter dess eventuella följder eller den som är drabbad av själva åkomman.                                                                Sett ur den förstnämndes perspektiv så är det ju fruktansvärt svårt att alltid behöva tänka på hur man för sig,vad man säger,vem man hälsar på,och kanske till och med vilka tvprogram man tittar på för det finns ju olika grader av svartsjuka också. I de allra grövsta fallen behövs ju inte mycket förrän det skapar problem och skapar misstänksamhet och kan i princip bara vara en tanke taget ur ingenstans som får en människa att anklaga sin älskade utan egentlig grund.                                                                                                                                   Sett ur den andres perspektiv så måste ju också det vara väldigt jobbigt att aldrig kunna slappna av och inte känna tillit, att alltid känna sig tillräckligt i underläge för att alltid behöva hävda sig. Att aldrig tycka att man är god nog, att ha ett så dåligt självförtroende så att man tror att alla andra är bättre snyggare och smartare än en själv. Att inte tro att man duger och man är bäst i sin älskades ögon, att inte se att man är älskad, att se allt i svart.               Jag tror att de allra flesta människor någon gång i livet kännt det där lilla stinget av svartsjuka och vet hur ont det kan göra för ett ögonblick och att man tas tag av en rädsla att mista eller känner sig en aning liten men tänk att bli kvar i den känslan och att inte komma ur den, det måste ju äta upp en människa totalt det också så nog måste det vara jobbigt att vara den svartsjuke det tror jag defenitivt. Det är ju inte ofta man hör talas om att man nog bör hjälpe den svartsjuka att få ett bättre självförtroende att få honom/henne att känna sig värdefull o älskad och trygg. Man hör de allra flesta snarare rätta sig efter den svartsjuke så att man slipper konflikterna och man kanske ofta gör som den svartsjuke vill för att man inbillar sig att man gång på gång bevisar att man är trogen att man följer spelreglerna osv för att den ska känna sig tryggare och för att bevara lugnet men vad fel det blir. Om den ene i ett förhållande känner sig i underläge resulterar det bara i att den andre också hamnar där till sist för om man tex blir påhoppad anklagad eller misstänkt för att man umgås med vänner blir det ofta så att man undviker att umgås med vänner och om samma sak händer om man kanske hälsar glatt på folk så slutar man kanske hälsa glatt på folk eller om man pratar med någon i telefon så underviker man nog detta också så tillslut blir världen väldigt liten och man lever bara efter den andres villkor och slutar därmed att leva sitt eget liv och krymper som människa. Så länge som man då lever efter den svartsjukes villkor verkar allt till synes hyfsat lugnt och denne blir för stunden som detta varar och efterlevs lugn men då är situationen omvänd i stället- den andre parten mår nu dåligt i stället. Ett mycket komplext problem. Det är nog lätt att råda att man bör lämna sin partner om den är sjukligt svartsjuk men å andra sidan är ju inte det ett förstahandsalternativ för den som sitter i den båten för man älskar ju sin andra halva annars skulle man ju inte ens tänka tanken på att leva under sådana normer så tänker jag. ..