Senaste inläggen

Av mariette gustafsson - 5 juni 2014 10:18

Dags att skaka igång den gamla bloggen igen då som har hängt stilla alldeles för länge. Efter allehanda konflikter på FB så har jag tagit en liten paus därifrån men måste ändå få skrivklådan ur fingrarna så då är ju detta stället alldeles perfekt. Går väl på direkt med dagens tankar,nämlgen svartsjuka. En komplicerad åkomma som är svår att rå på. Frågan är vem som egentligen lider mest? Den som utsätts för svartsjukans paranoida utfall och måste anpassa sig efter dess eventuella följder eller den som är drabbad av själva åkomman.                                                                Sett ur den förstnämndes perspektiv så är det ju fruktansvärt svårt att alltid behöva tänka på hur man för sig,vad man säger,vem man hälsar på,och kanske till och med vilka tvprogram man tittar på för det finns ju olika grader av svartsjuka också. I de allra grövsta fallen behövs ju inte mycket förrän det skapar problem och skapar misstänksamhet och kan i princip bara vara en tanke taget ur ingenstans som får en människa att anklaga sin älskade utan egentlig grund.                                                                                                                                   Sett ur den andres perspektiv så måste ju också det vara väldigt jobbigt att aldrig kunna slappna av och inte känna tillit, att alltid känna sig tillräckligt i underläge för att alltid behöva hävda sig. Att aldrig tycka att man är god nog, att ha ett så dåligt självförtroende så att man tror att alla andra är bättre snyggare och smartare än en själv. Att inte tro att man duger och man är bäst i sin älskades ögon, att inte se att man är älskad, att se allt i svart.               Jag tror att de allra flesta människor någon gång i livet kännt det där lilla stinget av svartsjuka och vet hur ont det kan göra för ett ögonblick och att man tas tag av en rädsla att mista eller känner sig en aning liten men tänk att bli kvar i den känslan och att inte komma ur den, det måste ju äta upp en människa totalt det också så nog måste det vara jobbigt att vara den svartsjuke det tror jag defenitivt. Det är ju inte ofta man hör talas om att man nog bör hjälpe den svartsjuka att få ett bättre självförtroende att få honom/henne att känna sig värdefull o älskad och trygg. Man hör de allra flesta snarare rätta sig efter den svartsjuke så att man slipper konflikterna och man kanske ofta gör som den svartsjuke vill för att man inbillar sig att man gång på gång bevisar att man är trogen att man följer spelreglerna osv för att den ska känna sig tryggare och för att bevara lugnet men vad fel det blir. Om den ene i ett förhållande känner sig i underläge resulterar det bara i att den andre också hamnar där till sist för om man tex blir påhoppad anklagad eller misstänkt för att man umgås med vänner blir det ofta så att man undviker att umgås med vänner och om samma sak händer om man kanske hälsar glatt på folk så slutar man kanske hälsa glatt på folk eller om man pratar med någon i telefon så underviker man nog detta också så tillslut blir världen väldigt liten och man lever bara efter den andres villkor och slutar därmed att leva sitt eget liv och krymper som människa. Så länge som man då lever efter den svartsjukes villkor verkar allt till synes hyfsat lugnt och denne blir för stunden som detta varar och efterlevs lugn men då är situationen omvänd i stället- den andre parten mår nu dåligt i stället. Ett mycket komplext problem. Det är nog lätt att råda att man bör lämna sin partner om den är sjukligt svartsjuk men å andra sidan är ju inte det ett förstahandsalternativ för den som sitter i den båten för man älskar ju sin andra halva annars skulle man ju inte ens tänka tanken på att leva under sådana normer så tänker jag. ..

Av mariette gustafsson - 5 mars 2012 10:29

Läste idag på aftonbladet ang FB..Där påstås det att kvinnor, arbetslösa och låginkomstagare använder FB mer än andra och att de ofta mår dåligt av det också och att det antagligen beror på att man jämför sin egen profil med andras.

Det kan ju i och för sig stämma till en viss del men så är det väl i verkliga livet också! Man jämför sig väl alltid med andra och om någon har dåligt självförtroende så tycker man väl alltid att alla andra har det bättre och ser bättre ut osv men nog är FB på gott och ont som allt annat här i livet. Det som jag tycker är bra är ju naturligtvis att man kan ha kontakt med släkt och vänner som kanske inte bor så nära och man får ju defenitivt snabb info om saker på FB men det har blivit lite grann en "schitzig" syn ändå för man har ett visst x antal vänner i verkliga livet och på FB har man jävligt många fler,dessutom känner man inte hälften av dem fast man kallar dem vänner.

Det höjer ens status på nåt sätt om man är poppis på FB, då verkar man betydelsefull om man har många vänner.

Det är två världar den verkliga och FB världen,Tänk när någon chattar med mig på FB så ser de min profilbild som i och för sig inte är en superbild men jag småler ju i af och ser så där småsnäll ut ( inbillar jag mig ändå) men det är inte sanningen... Mina FB vänner har nämligen aldrig sett mig i Go-morron-drake-stadiet, håret står åt alla jävla håll, ler gör jag inte, jag sitter med en cig i käften och känner mig som ett lik men det kan man inte tro när man ser min bild he he.. Skulle mina FB vänner gilla mig om de såg mitt rätta jag tro?

En bra sak kan ju förståss vara att man löser ju konflikter med hjälp av FB förståss..kanske... jag menar om man blir sur på någon gör man kanske inte lika ofta som förr alltså bråkar med den fysiska personen, idag kan man ju bara ta bort honom/henne från sin vänskapslista på FB så har man ju tydligt visat sin ståndpunkt för vederbörande. Frågan är ju om det kanske resulterar i en hel konflikträdd generation?

Hur som helst så blir det på lite barnslig nivå i alla fall för tänk scenariot: Jag är skitsur på honom/henne jag ska fan ta bort honom/henne på FB..nåja för att återgå till att dessa rapporter om att folk kan må dåligt av FB Jo det kan nog vara så .. jag säger bara SVARTSJUKA....AVUNDSJUKA Jag har hört par som bråkat fler än en gång ang FB när deras partner lagt till någon som i deras ögon olämplig person som vän och jag ska inte sitta här och säga att det inte har drabbat mig också nån gång. När min gubbe har lagt till någon 25 år yngre snygg-smalis med två meter långa ben osv så har det ju faktist stuckit till lite så där i mitt känsliga självförtroende men nu är ju jag i af som tur var inte en sån som tar illa vid mig i evigheter för det.. jag klarar faktist av det trots att jag blott för några minuter kommer till insikt om att mina jävla ben antagligen inte längre än en tax och att midjan för längesedan tog självmord men självtröst är det bästa som finns he he.. Jag intalar mig själv å säger i skallen" Herregud jag är en bit över fyrtio år så jag duger fan för min ålder".Det finns minsann dom som ser värre ut (Att det finns dom ser bättre ut hör inte hit)

I bland kan jag känna mig stressad av tanken på att det var väldigt längesedan jag loggade in på FB för trots att jag både är kvinna och arbetslös så tillhör jag inte dem som är besatt av FB trots att jag tycker att det är kul och bra på olika sätt också. :-) 

Av mariette gustafsson - 1 mars 2012 21:46

Sportlovet pågår ännu..tjoho..eller kanske inte. Visserligen har jag ju länge gått och längtat efter värme och ljus så på ett sätt är jag väl glad men varför tajmade vädergudarna precis in det på sportlovsveckan. Jag var ju helt inställd på att åka massor av pulka och vältra mig i snö tillsammans med familjens minsting men det sket sig.

Försöker väl att trösta mkig själv med att intala mig i attdet är lite korkat att man ska sporta bara för att det heter sportlov och att man absolut bara får äta semlor på fetisdagen,gå i kyrkan på påsk osv.. Jag är ju inte en sån människa som gör vad alla andra tycker att man borde göra men det är så lätt att dras med i alla borden och måsten ibland för jag tänker på att det blir ju alltid frågor i skolan efter alla lov som " vart har du varit under lovet" eller vad gjorde din familj under lovet" och då har ju inte mina ungar alltid haft så mycket att komma med för under sommaren åker vi inte utomlands och julen är för strulig när man har barnen varannan vecka och ..tja det finns ju tusen ursäkter. Har i alla fall haft god kvalitetstid med två av mina söner.  

Den minsta är ju go.. han tröstade mig och sa " varför borde vi åka bort som du säger mamma eller hitta på något? Vi har det ju bättre  än alla andra tycker jag för vi har ju skitmysigt" Det kändes lite bättre i mitt dåliga samvete av dessa ord. Det har hur som helst blivit mycket mys och filmtittande, några promenader, en familjedag på stan med lite fika o så.. och så lite klippa o klistra o pyssla och är ungarna nöjda så är jag helt klart nöjd..Vi har ju i alla fall varandra och det är väl det som räknas.Ha ett fortsatt trevligt sporlov både alla sportare o alla icke-sportare. kram

Av mariette gustafsson - 28 februari 2012 21:43

Jag brukar ha migrän,det är ett helvete. Även om man har lyckan att slippa just migrän så drabbas nog alla av huvudvärk någon gång då och då.Visst finns det huvudvärkstabletter att ta till som tur är men ibland finns det faktist små trix man kan ta till innan man kastar sig på pillerburkar, man undviker ju gärna att äta sånt som kan ge biverkningar och som inte är så nyttigt vare sig för magen eller njurar.

Det första man kan göra är att dricka extra mycket vatten för ibland kan orsaken till huvudvärken helt enkelt vara att vätskebalansen är rubbad. Vila och vänta en stund. Hjälper nu inte detta skadar ju inte en nyupa frisk luft också men ett bra tips är faktistat ett ett varmt bad MEN att se till att huvudet är kyligt med hjälp av tex en kall handduk eller ispåse inlindad i något tyg. Det avleder blodet neråt i kroppen och brukar fungera riktigt bra.

Har man inte ork till detta så hjälper också ett varmt fotbad. Har du inte hunnitatt äta ordentligt kanske du borde se till att få en bit mat i magen också och om det är det som är orsaken så brukar det bara ta en liten stund tills värken dalarav när man ätit. Annars kan man ju alltid lägga sig och sova om man har möjlighet och hoppas att värken försvunnit när man vaknat. hjälper nu inte något av detta så har man nog kommit till det stadiet att man skiter i biverkningar av mediciner eller hur mycket man förpestar sin kropp så då är man glad att man ändå kan ta till smärtstillande tabletter..

Om man nu inte blir hjälpt av det heller så har man nog garanterat migrän och då är det svårt att hitta någon lösning mer än att kartlägga vad som triggar i gång migränattacken så får man försöka att undvika vad det nu är som startar eländet för att slippa det i framtiden men är det riktigt jobbigt eller händer ofta bör man nog kontakta en läkare men sdom sagt var man kan ju alltid testa hederliga huskurer först...om man vill : - )

Men man får väl se det som att huvudvärk i alla fall är ett tecken på att man inte är helt tom i bollen ,då vet man att man har en hjärna men det är nog enda gångerna man verkligen på riktigt önskar att man var tom i skallen. Ha en huvudvärksfri kväll.kram

Av mariette gustafsson - 25 februari 2012 20:09

Jag hade äran att få "Hänga" med min minsta son hela förra veckan för att det var MIN vecka. Varje söndag är en sorgedag när min lilla älskling ska åka till sin pappa, för då är det HANS vecka.

För ovanlighetens skull så ska min pojke bara vara borta ifrån mig över helgen pga at det är sportlov nästa vecka så vi får vara tillsammans i tre veckor på raken. I vanliga fall är min lilla Lucas ett varannanannvecka-barn som så många andra barn. Jag har aldrig gillat den där grejen. Frågan är om någon av inblandade parter mår bra av det..men det är det mest rättvisaste vi kan komma på för at lösa situationen.

Barnen blir ju kluvna också på sätt och vis eftersom de alltid måste längta efter den ena eller den andra föräldern. Nu är det ju förståss så att det finns fördelar också med det här med varannanvecka boendet för kanske är det så att man verkligen anstränger sig på ett helt annat sätt att få tiden att vara av så god kvalitet som det är möjligt när man vet att tiden är begränsad.

Om det hade varit så att jag verkligen var barnledig på riktigt varannan vecka så kanske jag hade sett på det hela ur ett annat perpersktiv men jag lever inte ett stereotypiskt liv så vad vet jag.

Både jag och min "särbo" (gillar inte detta tillstånd heller) har funktionshindrade barn och barn med flertalet diagnoser som gör att deras mentalitet inte helt enkelt går ihop, deras speciella behov krockar ganska rejält så när den ene av oss är barnledig är inte den andre det istället och det som skulle ha varit ledig tid blir inte det eftersom vi naturligtvis hjälper varandra varje dag. Vi har dygnetrunt jobb med barnen så det krävs två personer om man ska orka fungera överhuvudtaget.

Visst kan man skaffa assistenter hit och dit och det är bra för dem som inte har annat att ta till men människor har blivit så dåliga på at ta hand om "sina" om man nu kan säga så . Jag menar att det blir ofta så att samhället får ställa upp med resurser för alla dessa barn och även vuxna som behöver extra hjälp i sin vardag när det borde ha funnits syskon eller en faster/farbror kusin eller bästa vän som kunde ha hjälp till, men nu vill inte vi ha den där samhällshjälpen för tillfället just därför at vi är två som hjälps åt. Baksidan av detta är förståss att vi har aldrig fått tid till oss själva. Man känner sig trött ibland och önskar att man hade lite tid till nöjen eller vila. Så hände det som vi så länge hade väntat på - ledig tid, en hel helg.wow men grejen är den att vi har vanan i ryggraden att alltid ha något av barnen i släptåg så nu blev vi alldeles handfallna i stället. komiskt och sorgligt på samma gång. På fredagen inledde jag den barnlediga helgen med att kasta mig i sängen och bara somna ifrån allt medan "gubben" satt parkerad framför datorn. Sedan vaknade jag mit i natten störtpigg och kände att jag måste bara äta så upp o mekade något ätbart och sedan somnade gubben och jag var vaken till halv åta på morgonen och kom mig inte för att göra ett skit. Senare på dagen kom vi faktist på att vi borde göra något i alla fall så vi åkte helt enkelt iväg för att äta ute vilket vi aldrig annars gör. Det var hur mysigt som helst så det får symbolisera vår första date som vi trots några år tillsammans aldrig haft tillfälle att ha. men sedan tittade vi på varandra och undrade vad sjutton vi skulle göra härnäst.. Vi ryckte båda på axlarna. Vi åker hem och dricker kaffe sa vi båda två praktist taget samtidigt. Det är bara att inse det är vår grej det här med at ta hand om andra .vi är såna och kommer väl antagligen alltid att vara det.. Vi behöver kanske inte så mycket barnledigt, vi är "barnskadade" rakt upp och ner. Vi tar det,vår tid kommer. nyckelordet är acceptans, vi har acceterat läget helt enkelt och därför funkar det. Hur som helst så är det en hel kväll tills vår barnledighet är över så nu ska jag bara mysa med gubben sedan skita i allt och bra somna. I morgon kommer älsklingarna hem. kram

Av mariette gustafsson - 20 februari 2012 09:25

Jo nog är det så att vi bedömmer"hunden efter håren" tyvärr. Jag har tänkt på det.Snacka om orättvist.

Tänk er en familj med låg inkomst där barnen kanske måste gå i ärvda eller slitna kläder. De är ju redan dömda redan som det är just pga detta faktum att de inte han nå upp till en viss status. Även om barnen är jätteartiga och väluppfostrade och föräldrarna kanske har goda kunskaper om olika saker och familjen är harmoniska och sociala och hur bra människor som helst finns det ändå stor risk att de som befinner sig snäppet högre i samhällstrappan ändå ser ner på denna familj.


När jag var ung (för hundra år sedan) och hade en rebellisk look så blev jag förbannad på att bli stämplad som en "Värsting".Bara för att kläderna var lite punkiga och på flit sönderrivna så var jag definitivt ingen värsting.

Jag tänkte aldrig tanken på att skolka från skolan,det skulle i så fall ha inneburit stryk hemma eftersom jag var ganska hårt hållen. Jag tror faktist att jag skötte mina läxor ganska hyfsat också och jag var lugn till sättet.

Nog ville jag väl någonstans i mitt undermedvetna ha någon slags uppmärksamhet men inte som värsting. Jag blev inte bara kallad som punkarjävul utan åkte också på gängspö. Jag vet inte om det berodde på klädstilen eller på mitt inringade A på jeansjackan som stod för anarki. Jag visste nog egentligen inte så mycket om anarki överhuvudtaget då i de tridiga tonåren men jag tyckte i alla fall att lagar skulle man inte ha för människor borde kunna få leva i fred utan en massa lagar och förordningar minsann. Jag fick hur som hels tkommentarer som "skolkande skolungdom" och "outbildat pack" osv. Detta måste ju ha berott på min tttre stil eftersom dessamänniskor inte alls kände mig.

Jag var nog själv inte såmycket bättre heller för även om jag inte tog till våld så tänkte jag i alla fall om jag t.ex mötte en "duran-Duran inspirerad" typ på gatan att han eller hon va en "Zynth tönt".. för er som inte hade glädjen att delta på det glada 80 talet så kan jag informera att det var alltså här det fungerade då i alla fall där jag växte upp att man grupperade sig väldigt markant efter musikstil redan då och det som gällde var punkare eller zynthare i första hand.

När jag kom ut ur punk eran så förvandlades jag till en partypingla och då blev jag stämplad för både det ena och det andra. Nog för att jag kanske var lite för hårt sminkad men att bli kallad för hora pga det var verkligen under min värdighet för jag var ju moralens drottning mer eller mindre.

Åren gick och jag skaffade mig en lite mer mogen stil vad nu det innebär men i alla fall så tyckte jag väl att jag såg mer sofistikierad ut eftersom och ekonomin blev lite bättre och jag hade råd att mata mitt begär efter skor och väskor av god kvalitet och kända märken då kallade folk i min närmaste omgivning för stropp och snobb och nippertippa och Gud vet vad trots att jag fortfarande hade samma kvalifikationer som människa med samma åsikter och värderingar som innan.

Sedan kom nerförsbacken i mitt liv och då fick mitt självförtroende en rejäl törn tillsammans med min ekonomi som kraftigt dalade och det har förvandlat mig till en riktig loppis loppa så nuförtiden blir det ett o annat fynd på loppisar alltså och trots att jag idag är mer tacksam för det lilla just pga detta kanske och tycker att loppisar faktist är kul så har jag ju inte råd att köpa kläder som ger mig samma pondus som förr.. Det är förjävligt att det ska vara så. Vårt yttre tros av många spegla våer inre så mot vårt bättre vetande så bedömmer vi människor efter vad ögat ser många gånger.

MEN om man nu vill så kan man ju alltid roa sig med att ge ut en bild av något man vill vara som man kanske inte är med hjälp av kläder och yttre stil. Man kan ju framstå som välutbildad person trots bristande kunskaper. Man kan verka säker trots att man är blyg. Man kan få alla att tro att man är en riktig partypingla/partyprisse trots att det var minst tio år sedan man skakade rumpan på ett dansgolv bara man har koll på vad som är rätt klädstil för det tänkta scenariot men man får nog akta sig lite så att bubblan inte spricker när folk i ens närhet lär känna en på riktigt.

Tänk om vi kunde vara så stora människor att vi kunde bedömma människor efter det inre i stället för det yttre. Vi är så ytliga tyvärr,lär aldrig känna människor. Vi tar oss allt för sällan den tiden. Det är synd..

Ett tänkvärt citat av selma Lagerlöf: "Den kloka kvinnan blir glad när hon anses vara vacker. Den vackra kvinnan blir glad när hon anses vara klok".Kram på er

Av mariette gustafsson - 15 februari 2012 13:38

Nu är det dags för en makeover i livet...

Bästa dotter Martina hade häromdagen med sig en DVD med självaste Paolo roberto's tränings skiva, Så nu ska jag "hänga med han en kvar om dagen :)
har ju lite för mycket hull om midjan nu för tiden, Har ju inte lyckats få bort det på egen hand.
Funderade starkt på det här med Zumba men bestämde mig för det nog är överkurs för min del.
Känns som jag först måste förbi "elefant stadiet"... men jag har som mål att om minus tio kg ska jag bli en "zumbian" så det så...
Men tills dess så får jag o Rorberto köra på....


För övrigt... Du är inte okej, Jag är inte okej Och det är okej :)

Puss

Av mariette gustafsson - 14 februari 2012 21:38

JAG VANN! Alltså kampen om sömnen..Jag har lyckats att klämma ihop flera timmars sömn de sista nätterna och jag är mer utvilad än på länge! Weho..

 I söndags när jag vaknade på morgonen hade det kommit mer snö under natten men det spelade faktist ingen roll alls för himlen var klarblå och solen lyste och det t.om droppade av träden som en tidig vårdag och nog kändes det att det vaknade lite vårliknande känslor i kroppen..

Lite mindre entusiastisk kände jag mig förståss i dag när jag fick röja bort lite snö från gården...

Från det ena till det andra... kom ihåg att du är unik! - precis som alla andra (he he)

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2014
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards